Prinsessan Sofia

fan vad jag saknar...
just nu verkar mitt liv bestå utav saknad, utav många. så många som just nu är ute ur mitt liv. en del kommer aldrig tillbaka, man gör tydligen inte det när man dör, detta har jag nyligen upptäckt och undrar varför ingen har sagt det åt mig?! men andra kommer tillbaka, vare sig man vill eller inte, och jag vill så att det gör ont, jag vill väldigt mkt. men bara på mina premisser. borde kanske lära mig det här med att ge och ta, och att låta andra människor känna saker och faktiskt visa förståelse, men det gör jag inte. jag vill bara ha och ha. men nu har insikten kommit, jag kan leva med den och acceptera den, men jag vet inte om jag kan leva efter den. men jag ska försöka, fan vad jag ska försöka, jag ska försöka till jag dör. och då kommer tydligen jag inte heller tillbaka, bara så ni vet.

jag har by the way världens underbaraste syster... dagen kanske årets allra vackraste ord kommer från henne och ges som ett loving memory till vår allra käraste oce mest saknade;

"jag har tänkt på det här och jag tror faktiskt att när man blir dement då har man redan lämnat kroppen och börjat ett nytt liv, det är bara kroppen som är kvar och inte hänger med."